theresese

Jag vill bli lärare, det vet jag. Jag trivs på utbildningen än så länge, trots att jag kanske
inte hänger med så pass bra som jag ska. Jaja, ett senare (allvarligt!)problem.
När man ska välja inriktning har jag valt engelska. Också ett beslut jag står fast vid.
Engelska är det ändå som jag är någorlunda bra på och faktiskt tycker är kul.
Det kniviga är vilken åldersgrupp jag ska inrikta mig på.
Jag är just nu "skriven" för gymnasielärare-utbildning.
Men tänk så är inte det alls min grej?
Jag kanske har lite för höga förhoppningar. Det är möjligtvis för svårt,
för just nu känns det som att jag själv fortfarande är 5 år.
Visst, det tar ett par år innan jag är utbildad, men i alla fall.
Jag ska ut på VFU, praktik fast vi får inte kalla det så, i slutet av september.
Lite nervös är jag allt. För jag ska vara på högstadiet i Ronneby.
Och jag minns hur det var när jag gick där. Hehehe..
Min ålder är återigen ett problem, jag är bara några år äldre ju!
De kommer inte ha någon respekt alls för mig, känns det som.
Det kan gå hur som helst faktiskt, hoppas min handledare är bra.
För jag behöver all hjälp jag kan få!

Det är ett mysterium. Verkligen.
Det måste finnas någon hemlig kraft i det, som jag ännu inte funnit.
För alla andra verkar känna det. Men inte jag. Det är minnsann ett mysterium.
Varför gillar alla kaffe, förutom jag?
Jag sitter här och försöker trycka i mig en halv kopp, jag kämpar verkligen..
Kaffekokaren jag fick häromdagen var tvungen att invigas.
Och jag var lite trött så tänkte att lite kaffe kanske kunde göra susen.
Men jag vet inte. Det smakar inte gott.. Inte någonstans.
Vad är det som alla andra gillar, som jag inte kan känna smaken av?
Nej, det är och förblir ett stort mysterium, det här med kaffe..

Jag hade en riktigt jobbig dröm härom natten. Och den har fått mig att fundera, för mycket.
Jag har alltid sett mig själv som en utåtriktad person, men ändå blyg inför för nya människor.
Kan inte påstå att jag är jätteöppen, det mesta håller jag faktiskt för mig själv.
Men nu har det hänt något.
Det finns saker som jag har sagt till det nya folket här, som inte ens mina vänner vet om.
Det är lite jobbigt. Trots det, så känns det på något vis tryggare.
För de som bor här, känner inte mig. Därför vet de inget om mig, mer än det jag väljer
att berätta. Det låter jättekonstigt, men det verkar fungera i mitt huvud iaf.
Jag vet inte om jag är rädd för att säga saker till mina vänner, eller om det är så att jag
helt plötsligt tappat förtroendet för dem. Men så kan det inte vara väl?
Efter allt skitsnack(jag är den största skitsnackaren ska erkännas) i ronneby,
är det skönt att kunna prata om något som ingen här vet något om, men som
de ändå lyssnar på.
Jag vet inte, jag vill inte "glida ifrån" de får riktiga vänner jag faktiskt har.
Men i min dröm så var det jag som sprang ifrån dem, kan man nog säga..
Så fort jag kommer hem ska jag ge alla en stor kram och berätta hur bra de är! :)
 



Och om någon ville veta så kommer ett styck Andreas ner snart och jag längtar!