Nya året 17
Här ligger jag i sängen, och lyssnar på tunga, små andetag från en liten minimänniska som inte fanns där för ett år sedan.
Det blir minst sagt ett spännande år. Vår lille kille fyller ett och innan dess ska han hinna lära sig massor. Jag ska börja jobba igen och få den nya vardagen att rulla på bra. Läskigt.
Men allt detta är ju ändå ganska långt fram, bäst att försöka bara vara helt enkelt!
tankar i augusti
Dröm om det stora men uppskatta det lilla.
/Filosofen
tankar i juli
Meningen med livet. Finns det någon?
Är detta allt? Man gör ju ingen nytta.
Mer än att lära trotsiga tonåringar engelsk grammatik.
Och visa hur man hjular.
Måste finnas mer.
Tycker synd om ensamma gamlingar.
Men jag älskar att vara ensam.
Rädd för att bli gammal dock.
Får lite skuldkänslor.
Ledsen för att jag är så självisk.
Ledsen för att jag kommer fortsätta vara självisk.
Vill se världen.
Är rädd för världen.
Blir lite deppig.
Ser ljust på framtiden ändå.
Är inte rädd för att dö.
Men vill inte dö.
Ska nog skriva testamente snart.
25-årskris? Livskris? Ledighetskris?
Oavsett går det nog över snart.
27/5
Om två och en halv vecka är jag arbetslös. Jag är lite rädd. Och frustrerad.
Rädd för att jag kommer döööö av tristess och pankhet (ja, det är ett ord) inom en månad.
Frustrerad för att jag får lämna den bästa arbetsplatsen jag någonsin vart på.
Sen är jag arg också.
De senaste två månaderna har jag sökt drygt 30 jobb, runtom i Sverige.
Ca 5 av dessa har tackat nej och tillsatt tjänsten internt. En ansökning ledde till intervju,
efter mycket om och men sa de nej och tjänsten gick till någon med mer erfarenhet.
Hur är det tänkt att en ska få arbetslivserfarenhet om man aldrig får ett arbete?
Jobbet jag har nu fick jag enbart tack vare flyt, då den mer erfarne läraren fick tacka nej.
Är det flyt som gäller numera? 4,5 år på högskola verkar nämligen inte betyda så mycket
såvida man inte lägger på 3 år i tjänst också. Forever unemployed.
Nej, om sanningen ska fram:
Jag är ju faktiskt 90-talist,
jag vill egentligen bara glida igenom livet utan att göra något alls.
Vem vill jobba & tjäna pengar & överleva liksom?
http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/en-ny-generation-som-vill-glida-genom-livet/
Oj, nu vart det visst 2014..
Ja, vad hände där egentligen?
2013 var ett år som bara flög förbi, kan gissa att 2014 blir likadant.
2013 har varit kontrasternas år för mig, det har blivit mycket allt eller inget i år..
Exempelvis
- Jag har aldrig kört så mycket bil förut, som jag gjort 2013.
Men samtidigt har jag nog inte varit sämre på att köra bil heller..
- Jag har aldrig druckit så mycket alkohol på ett år förut.
Jag gillar det inte, ska definitivt bli ändring i år.
- Jag har aldrig vägt så mycket som jag gjort 2013.
Kan ju ha något att göra med punkten ovan..
- Jag har förlorat kontakten med väldigt många vänner.
Men jag accepterar att vi glider ifrån varandra, det krävs två för att få ett förhållande att fungera, så jag har ingen anledning att känna skuld eller tvång längre.
- Men samtidigt fått starkare kontakt med andra vänner istället.
Jag uppskattar de nära vänner jag har mycket mer än tidigare.
Även andra kontakter som kanske inte är så regelbundna men otroligt viktiga!
- Jag har tagit det alldeles för lugnt och samtidigt stressat ihjäl mig över skolan.
Men nu känner jag inget särskilt, då sista inlämning är imorgon,
sen är jag LÄRARE!!
den första december
"Kärlek kommer och går, men vänskap består".
Något som jag har hört sägas ett par gånger under mina 23 år.
Häromdagen kom jag fram till att det inte alls stämmer.
Vänskap består inte alltid alls.
Sen spelar det ingen roll om det är "äkta" eller bara ytlig vänskap.
Båda varianterna kan försvinna helt.
Allt beror på hur vännernas livssituation ser ut. Känns naturligt att försvinna från
varandra om man inte är på samma ställe geografiskt. Eller på samma ställe i livet.
Det är inte så att man aktivt väljer att sluta vara vänner.
Det bara blir så. Tyvärr..
Har man extra tur passar man ihop lite senare i livet igen.
Annars får man vara tacksam för de vänner som finns nu.
inte igår men nästan
Jag har kommit till en ny insikt:
Jag är världens mest långsinta person. Jag ältar saker i oändlighet.
Stora som små, allvarliga eller lättsamma.
Jag kan helt enkelt inte släppa det och gå vidare.
Men nu har jag bestämt mig för en förändring.
Varför gå runt och må dåligt över något som är gjort?
Det går inte att ändra på ändå, så acceptera och glöm.
Gäller bara att fortsätta påminna mig själv om det...
Känner mig redan lättare..
tjugotredje
Efter en lång(och rolig!) dag så blev det tillsut ett guld, som väntat.
Så jäkla härligt!
Folk undrar hur jag orkar lägga så många kvällar i veckan, plus tävlingshelger,
på boxningen, och dessutom utan att få någon lön för det.
Ett enkelt svar på det: För att det är det bästa jag vet!
Jag hade självklart velat ha lite mer tid till mig själv, kanske träna boxning för min egen
skull någon gång, men jag vill liksom inte byta bort den tiden jag har som tränare.
Det ger så grymt mycket tillbaka, speciellt dagar som denna.
Stoltare sekonder får man leta efter.
Jag kan nog ärligt säga att även om jag gärna vill flytta här ifrån, tror jag inte
att jag klarat det nu. Jag är så insatt i klubben och våra medlemmar
att det numera är en så självklar del av mig. Märkligt..
En månad sedan julafton.
Som vanligt, när något löser sig så ska något annat krångla till det.
Är trött på att jag tar på mig så mycket ansvar när jag kanske inte behöver
det egentligen. Men brinner man för något, så gör man.
Vi får hålla tummarna för att även detta problem ska lösa sig smärtfritt
för alla inblandade. Just nu har jag dock svårt att se hur..
Ge mig vår och gör mig pigg, tack.
TIO
Det är sådana här dagar som jag måste påminna mig själv igen.
Man måste våga för att vinna, inget kommer gratis, no pain no gain och allt det där..
9-e
Har nu kommit på varför folk i småstäder måste skaffa barn och hus och hela fadderullan så snabbt.
Det är småstadssyndromet helt enkelt.
Det är oftast de som bor kvar i sin lilla stad som skaffar barn, inte de som flyttar därifrån.
De som flyttar har ju oftast något de flyttar för, t.ex. skola eller jobb.
De som bor kvar däremot, de blir nog lite uttråkade.
Även om de jobbar, så umgås de med samma människor och ser samma saker
som de senaste 20+ åren. De vill ha lite nytt, som exempelvis ett barn eller
ett hus som de kan renovera. Något att göra.
Nu påstår jag inte att detta stämmer för alla,
men det är en teori jag och kära vänner diskuterat.
Jag bor ju kvar, efter en vända i skåneland. Men har varken hus eller barn.
Men det beror väl mest på att jag inte har tid att ha tråkigt på samma vis
och är inte alls intresserad av barn eller hus.
Jag pendlar och är borta flera timmar om dagen.
Och i princip varje kväll spenderas i träningslokalen.
Tack Ronneby Boxing Team för att ni räddar mig från ett händelselöst liv!
Kan med andra ord inte vara gladare för att vårsäsongen på träning startade i veckan, lycka!
1221
Jag älskar positiva människor. Jag vill vara en själv, men det går sådär.
Jag avundas folk som har disciplinen att jogga varje dag. Jag vill ha det själv, men går åt skogen.
Idag däremot så sprang jag ut i ösregnet för en joggingtur.
Efter sisdär 3 minuter höll jag på att dö(hatar löpning) och ville ge upp,
men så kommer det en mötande joggare som ger mig tummen upp och ler.
Ja, då fick jag faktiskt mer energi och ville kämpa lite till!
Tänk hur mycket ett glatt humör kan göra..
Tjugofjärde
Jag har insett att jag måste börja prioritera för att inte bli helt utbränd.
Jag är en sådan person som har extremt svårt att säga nej, speciellt när
det gäller boxningen, grupparbeten och liknande.
-
Därför tar jag denna sommaren en välbehövd semester.
Två jobberbjudande har jag fått, men får helt enkelt tacka nej.
Det finns tydligen viktigare saker i livet än pengar, tänka sig.
-
Se Nare
Tittade på "Svenska dialektmysterium" som var i blekinge.
Kan säga helt ärligt att jag knappt fattade något av det som sas på blekingska,
förutom sista minuten, när de nämnde kallingevatten, haha! Dog lite.
Jag kan bara slang för sprit.
shotday
True story
25:e Oktober
Idag så fick jag hoppa av tåget i bromölla p.g.a att någon hade slängt sig framför vårt tåg.
Gissa om jag blev sur. Skulle få vänta i 2-? timmar innan bussar kom.
Och nej, jag känner ingen medkänsla alls för den som slängde sig.
-
Att ta sitt liv genom att slänga sig framför ett tåg, och därmed förstöra lokförarens dag/månad/liv
är nog det mest egoistiska man kan göra.
-
Jag hörde och kände smällen när vi krockade.
Tänk då tågföraren som såg det.
Det är nog ingen bild man glömmer så snabbt.
20,9
Det finns vissa människor som jag stör mig så fruktansvärt på,
helt utan anledning. Och det försöker jag att inte låtsas om.
Men så finns det folk jag stör mig på utav flera anledningar.
På senare tid har jag fått ett urge(vad heter det på svenska?) att
bara sätta dem på plats. Att be dem sluta gnälla, bråka eller moppsa upp sig.
Men jag gör inte det. För jag är snäll.
För det tar så jäkla mycket energi.
Så snälla, kan ni inte sluta själva?
Art on!
Efter en bra vecka med skola, träning och halv åtta hos mig-middagar,
så är det dags att ta tag i livet igen.
Det händer alltid någon gång i halvåret att jag får för mig att ändra, förbättra
och dona i mitt liv. Och nu har den stunden kommit igen.
Jag känner mig oerhört tillfreds med allt, men är också väldigt rastlös.
Har fått en nytändning på livet som jag hoppas håller i sig längre än en vecka!
Vi får väl se, helt enkelt.
Zju
Läste en artikel på tåget idag, om att vissa saker var bättre/sämre förr.
En sak som jag saknar från förr, är den analoga kameran.
Tänk vad kul det var att få se bilderna man tagit under sommaren. Man hade
knappt någon aning vilka man tagit eller hur bra/dåliga de blev.
Nu med digitalkameror kan man välja ut de "fina", mest smickrande bilderna,
och det blir liksom aldrig lika genuint som de andra spontana fulbilderna från förr.
Man kan ju framkalla bilder fortfarande, vilket jag gjort, men det är inte samma grej.
Jag vill alltså slå ett slag för den analoga kameran som tog massa oväntade fulbilder!
22-8
När jag flyttade hemifrån första gången för två år sedan kändes det lite konstigt.
Nästan alla min vänner var kvar hemma och jobbade eller hade semester.
När jag var i Kristianstad kände jag ofta att de hemma inte riktigt förstod hur underligt
det kändes att vara utan dem. Ensam i en stad där man inte hade några nära vänner.
Det uppskattades inte på samma vis när man väl kom hem liksom.
Men nu när alla andra bott i olika städer i ett år känner jag att vi är på samma nivå.
De flesta trivs såklart i sina nya städer, men känner nog samma saknad som jag gjorde förr.
Detta verkar ha lärt oss att visa mer uppskattning och säga vad vi faktiskt tycker om varandra.
Är sjukt glad att jag har allihopa!
