theresese

Resten av mitt liv har börjat bra. Riktigt bra.
Under hösten/våren har jag inte mått prima, varken psykiskt eller fysiskt.
Jag har varit lycklig, men inte haft energi till något.

Nu har det ändrats. Jag känner mig mer tillfreds än någonsin och känner på
mig att tiden som 21-åring bara kan bli kanon om jag fortsätter som jag gjort.

I'm on top of the world!

Valborg idag, vilket innebär att alla är ute och festar, grillar eller bara umgås.
Alla utom jag då. Jag tar en hel kväll för bara mig själv. (till och med AF här hemma)
Var flera veckor sedan, så det är välbehövt. Har varit himla stressigt i mitt
liv senaste månaderna och har mått skit rent ut sagt. Varit ständigt trött
och orkeslös. Har gått och lagt mig halv tio om kvällarna och ändå
sovit på eftermiddagarna, inte lätt.

Därför ska jag ägna kvällen åt att inte göra så mycket.
Ska dock städa och diska lite, annars kan jag inte slappna av ordentligt.
Plugga JÄTTELITE med. Annars, absolut ingenting.
Världens bästa valborg!

Satt och funderade lite på boxningen innan. Hur mycket den(klubben) betytt för mig.
Riktigt jäkla mycket faktiskt.
Jag har varit med där en fjärdedel av mitt liv. Från femton bast till snart 21.
Och har vart med om både blod, svett och tårar där. Från min sida och andras.
Har lärt känna roliga människor, fått åka iväg på kurser och utbildningar, fått undervisa
olika klasser och pusha på tjejerna i min grupp.
Det ger sjukt mycket! Att veta att jag(och uffe) kan få dessa tjejer att komma tillbaka
varje vecka och få dem att tycka att boxning är roligt. Att träna är roligt.



Jag hade saknat det en hel del om jag inte hade haft det kvar.
Puss på Ronneby Boxing Team!

Hittade nyss en sida om volontärarbete(www.blueberrysprak.nu) runt om i världen,
är sååå sugen på att antingen undervisa i engelska på någon skola eller jobba på barnhem!
 Det hade gett så mycket mer än att stirra in i datorn hela dagarna..
 Och två veckor är ju inte så länge heller, åker jag på sommaren
missar jag inget i skolan heller.

Who's with me?!

Tänk vad drömmar ändras under livet. Min största dröm när jag var liten
var att få vara med i "Dagens visa", om någon nu minns det.

Så är inte riktigt fallet idag. Men lite häftigt hade det nog varit.

Detta inlägg skrivs endast för min egen skull. Det blir antagligen långt och obegripligt för andra.

Matchen gick ungefär som förväntat. Jag förlorade, tack vare min undermåliga kondition. Konstigt nog var det det enda som mina tränare sa att jag inte behövde oroa mig för. Att orka hålla tempot alltså. Tji fick de!
Jag är besviken på min insats, men ändå inte. Jag vet att jag inte hade kunnat göra det bättre just i den stunden,
men jag hade definitivt kunnat förbereda mig mer. Träna gardering och kondition, sparrat med flera(vilket kan vara svårt som enda tjejen) o.s.v. Men nu är det gjort i vilket fall. Jag har min första match avklarad.
Oavsett hur det gick, slipper jag oroa mig över det igen. Kan äntligen fokusera på skolan och livet.

Men jag har fått blodad tand! Hade varit riktigt kul att gå igen. Det enda som kan hindra mig är att jag låter det uppta för mycket av min tid och mina tankar.  Jag har nämligen en tendens att överanalysera och älta saker.
Det måste det bli ändring på, för sånt har jag inte tid med. Varför gå runt att må dåligt när man kan må bra?

Tänk vad mycket man lär sig om sig själv, tack vare 8 minuter i en ring.

Idag behöver jag pepp.
Så..

En jäkla vecka kvar. Och jag är så nervös redan.
Hur kommer det kännas på lördag då?



Var på träning i Sölvesborg igår, skönt med lite omväxling faktiskt.
Men kände hur dålig form jag är i, för en match i alla fall.
Ska göra mitt bästa ändå. Har ju en hel vecka på mig att bli bättre.
Hehe.

Tofflar är bland det värsta som finns. Jag vet, jag har själv varit en.
Ta vara på vännerna, för det är de som finns där när allt skiter sig.
Jag har haft tur med vänner som orkat med mig då, det är ganska ovanligt
att de gör det. Just so you know.

(VARFÖR VISAS INTE INLÄGGEN NÄR MAN PUBLICERAR DEM FÖRRESTEN?! sjukt irriterande..)

Jag vet att jag kommer ångra mig senare ikväll, men just nu LÄNGTAR jag till
träningen. Varenda träningspass fram till sydsvenskan kör vi stenhårt och jag har upptäckt
att det finns knappt något bättre. Som sagt, under tiden vill jag mest bara gråta,
men efteråt, när man är totalt slutkörd, då mår man som bäst!

Är så taggad inför matchen att det inte gör något om jag får stryk
Det viktigaste är att jag faktiskt vågar genomföra det.

Livet är riktigt bra nu alltså..
Jag har världens bästa vänner, som jag snart kommer kunna krama om allihopa.
Jag har en himla bra familj, som jag kan krama när jag vill, haha..
Går helt rätt utbildning för mig, längtar något sjukt till jag kan börja jobba.
Har nya mål med boxningen, i februari smäller det förhoppningsvis!


Det enda som hade kunnat göra livet ännu bättre, hade ju varit en miljonvinst
nu till jul. Vi får se, plötsligt händer det!

Suck. Det ordet sammanfattar nog dagen.
Hade en engelskalektion idag, med en åttonde klass.
Den gick ju inte riktigt som den skulle. Blev mycket skrik och spring
och min hjärna var helt mosad efteråt.
Just då tänkte jag:
Pallar jag verkligen det här? Ska jag verkligen bli lärare?

Efter ett träningspass så insåg jag att: ja, det ska jag.
Det var inte mig personligen eleverna var otrevliga emot, och jobbiga
tonåringar är inget ovanligt. Jag var en själv i skolan.
Bara att försöka göra det bättre nästa gång.

Håll tummarna för att jag kommer in på idrottsinriktningen!

När jag hade flyttat till Kristianstad skrev jag att det var bra
att man fick reda på vilka som var ens vänner och vilka som var ens kompisar.
Det var väl det enda som var bra med att vara ifrån dem.
Och nu när jag är tillbaka i Ronneby och alla andra har(eller ska) flytta
känner jag exakt samma sak. Man märker direkt vilka som orkar bry sig
och vilka som faktiskt inte har gjort det någonsin. Men det är bra.
Synd bara att den som jag saknar mest just nu inte ens är i Sverige
utan käkar baguetter och sniglar i Frankrike. Vissa har det bra..(?)

Därför är det extra skönt att ha sin bästa vän i närheten,
snart i samma lägenhet dessutom, kan inte vara gladare över det!

 
p.s till Mia och Sanna: Becka och jag såg Zeus igår, vad fan höll vi på med? haha!

Något som jag stör mig på är folk som ska gulligulla hela tiden. I alla fall offentligt.
Låt mig utveckla:
Igår när jag satt på tåget satt det en tjej vid mig som pratade i telefon med sin pojkvän.
Efter varje mening var hon tvungen att säga Jag älskar dig. Men det värsta var att hon uttalade det
ja eskaaar daaj. Så konversationen löd:
Jag är snart framme, ja eskar daj.. Haha, jaså? du är knasig,
ja eskar daaj.. Ser du tåget? Nu då? Men nu då? hihi, ja eskar daaaj..

JAG VILLE SKJUTA HENNE!

Sen kan vi ta det här med folk som måste sitta i varandras knän på tågstationen,
och när man sitter brevid dem, så måste man ha paraply för deras saliv skvätter
så värst när de äter upp varandra. Spara det till ni kommer hem, tack.

Statusuppdateringar på facebook är också jobbiga, om de 99% av tiden innehåller
ord som: älsklingen, hjärtat, baby, o.s.v Såvida inte din pojk/flickvän är döpt till baby
kan du ju skriva ett riktigt namn.
Och vi bryr oss inte om att ni firar 4 dagar och 5 timmar eller att ni ska gosa hela kvällen.
Ska ni skriva töntiga kärleksmeddelande, använd mobilen och skicka sms istället!

Och nej, jag är varken bitter eller avundsjuk. Jag kan vara exakt lika fjantig.
Enda skillnaden är att jag är det när vi är hemma. Så alla andra slipper torteras.

Har funderat ett tag och jag borde nog börja omprioritera aningen.
Kanske bry sig lite mer om skolan, och lite mindre om boxningen.
Jag har inte tid med båda två sakerna!
Igår kom jag hem vid fem och hade träning vid sex, och det är ungefär
samma sak resten av veckan. Är hemma efter träningen vid åtta-halv nio.
Då finns det knappt någon tid att läsa allt vi ska läsa.
Men det är så tråkigt att plugga! Det är träningen som får mig att ens orka
gå i skolan ju. Tentan på fredag har jag inte ens orkat tänka på än,
och lär inte göra det förrän på torsdag. Så mycket energi har jag för tillfället..

Helt plötsligt känner jag mig så väldigt.. något. Jag vet inte vad.
En blandning: stressad, instängd, ensam, onödig, trött och jag hade nog
kunnat göra listan längre.
Jag vet inte vad jag ska göra för att få bort denna känslan. Storböla en timme?
Försöka sova, vilket resulterar i att jag ligger och vrider mig i sängen i 3 timmar?
Ignorera allt och glo på tv?

Åh, ibland hatar jag att vara jag. Där jag är nu, både psykiskt och fysiskt.
Just så ostabil man kan bli.