1,2 vice versa
Detta inlägg skrivs endast för min egen skull. Det blir antagligen långt och obegripligt för andra.
Matchen gick ungefär som förväntat. Jag förlorade, tack vare min undermåliga kondition. Konstigt nog var det det enda som mina tränare sa att jag inte behövde oroa mig för. Att orka hålla tempot alltså. Tji fick de!
Jag är besviken på min insats, men ändå inte. Jag vet att jag inte hade kunnat göra det bättre just i den stunden,
men jag hade definitivt kunnat förbereda mig mer. Träna gardering och kondition, sparrat med flera(vilket kan vara svårt som enda tjejen) o.s.v. Men nu är det gjort i vilket fall. Jag har min första match avklarad.
Oavsett hur det gick, slipper jag oroa mig över det igen. Kan äntligen fokusera på skolan och livet.
Men jag har fått blodad tand! Hade varit riktigt kul att gå igen. Det enda som kan hindra mig är att jag låter det uppta för mycket av min tid och mina tankar. Jag har nämligen en tendens att överanalysera och älta saker.
Det måste det bli ändring på, för sånt har jag inte tid med. Varför gå runt att må dåligt när man kan må bra?
Tänk vad mycket man lär sig om sig själv, tack vare 8 minuter i en ring.
