theresese

Om två och en halv vecka är jag arbetslös. Jag är lite rädd. Och frustrerad. 

Rädd för att jag kommer döööö av tristess och pankhet (ja, det är ett ord) inom en månad. 
Frustrerad för att jag får lämna den bästa arbetsplatsen jag någonsin vart på. 

Sen är jag arg också. 
De senaste två månaderna har jag sökt drygt 30 jobb, runtom i Sverige. 
Ca 5 av dessa har tackat nej och tillsatt tjänsten internt. En ansökning ledde till intervju, 

efter mycket om och men sa de nej och tjänsten gick till någon med mer erfarenhet. 

Hur är det tänkt att en ska få arbetslivserfarenhet om man aldrig får ett arbete? 
Jobbet jag har nu fick jag enbart tack vare flyt, då den mer erfarne läraren fick tacka nej. 
Är det flyt som gäller numera? 4,5 år på högskola verkar nämligen inte betyda så mycket

såvida man inte lägger på 3 år i tjänst också. Forever unemployed.

 

 

Nej, om sanningen ska fram: 
Jag är ju faktiskt 90-talist, 
jag vill egentligen bara glida igenom livet utan att göra något alls.
Vem vill jobba & tjäna pengar & överleva liksom?

 

 

Jag är världens sämsta lärare för att jag är världens mest tankspridda person. 
Vill typ banka huvudet i väggen för att min hjärna (ja, inte jag!) förstör lite lätt för mina elever.

 

Samtidigt är jag jävligt bra, varför? jo, därför.. Men det får en inte säga.

Så jag bara tänkte lite högt. 

 

True story.