Maj gad
Instagram flödar utav bilder på gosiga bebisar,lyckliga nyblivna föräldrar som ser helt perfekta ut med välstädat hem och all tid i världen att träna och laga trerätters.. Mm här kommer en annan bild:
Sammanfattar mina 8 månader som förälder. Självklart supergosigt och Vidar är bäst(!!), men småbarnslivet är verkligen inte för mig. Jag var tex aldrig rädd för förlossningen, utan hela tiden var jag orolig för tiden när bebisen kommit. Jag har liksom inte längtat efter barn, men kände mig ändå redo när det väl var dags. Som jag trodde så var det inga rosa fluffiga moln direkt, utan lite halvmulet till en början. Men det har ju löst sig, med lite blod, svett och tårar. Ibland vill man bara kunna ventilera sina känslor utan att bli ifrågasatt "varför skaffar man ens barn då?!" eller stämplad som en dålig förälder. Barn går igenom många åldrar och faser, måste man älska alla?
