theresese

Vad hände här? Jag försvann ett par dagar, djupt försjunken i mina
engelskaböcker. Det kan vi säga i alla fall. Har tyvärr inte pluggat
något, bara tränat och varit duktig på annat.

På tal om det, så har jag en fundering:
Om man ser någon som går förbi med en riktig kulmage, så säger man
att den personen är fet(?). Säger man samma sak om någon går förbi
med riktigt feta vader? Eller bara jättetjocka armar?
Jag menar fett är ju fett, vart det än sitter, så då borde folk med stora
bröst bli kallade för tjockisar, för det är helt klar bara fett.
Inte för att man ska kalla någon tjockis, men you get my point.
Fråga två: Kan man ha endast knubbiga fötter? Måste se kul ut..

Haha.. Jag får sluta kolla på biggest loser.

Är inte riktigt på humör idag. För något.
Idag ska jag bara störa mig på saker tänkte jag:

Jag stör mig bland annat på folk som tror de är bättre än andra.
Och så stör jag mig på falska människor.
En annan grej som är jobbig är vissa i Kristianstad verkar
tro att de bor i Stockholm. Kom igen, va..
Stör mig på förändringar och även på saker som aldrig ändras.
För mycket läxor, som jag har nu, är ett stort irritationsmoment.
Tycker allt är asbra men även rent åt skogen.
Gillar att solen är framme men hatar att svettas.
etc etc..

Jag låter som en riktigt frisk person. Suck.

Jag brukar vanligtvis tycka det är riktigt skönt att vara hemma själv.
Speciellt i huset, då jag inte är det så jätteofta.
Men när det är läskiga filmer på tv:n, då går det inte.
Jag får väldigt lätt mardrömmar och inbillar mig saker och ting.
Igår såg jag "monster", den var inte särskilt läskig, utan bara hemsk.
Och jag har dessutom sett den förut. Men såklart drömde jag om den i alla fall. 
Fast pappa var hemma inatt, så jag lyckades somna om direkt.
Det är jättekul att vara världens mest paranoida person..
Hur slutar man vara det? :(



Bra film dock, den är väl mest hemsk för att den är verklighetsbaserad.

Det är många grupper som startat på facebook(det är där allt händer)
om hur Ronneby suger och att alla ska flytta härifrån.
Och jag håller med, jag ville/vill verkligen flytta ifrån Ronneby.
Men inte för att jag hatar staden, utan mest för att få uppleva lite
mer och träffa nytt folk. Jobba också såklart, för här finns inget större utbud.
Sen finns det inte alltför mycket att göra på fritiden.
Men hittar man något man gillar så funkar det ändå.
Jag har tur som har boxningen, vilket tar upp mycket tid.
Men iaf, att komma tillbaka efter allt det hade varit helt okej. 

Att hata Ronneby skulle kännas konstigt. För det är en fin stad. Tycker jag.
Sommaren i Blekinge är extra fin!
Det är folket som bor här, som det är fel på.
Eller?
Kanske inte det heller. Jag tror inte det spelar någon roll vart du flyttar,
det kommer alltid förekomma skitsnack och svek.
Även i storstäder! Bara det att i en mindre stad kommer det fram lite snabbare.
Det går liksom inte att komma ifrån någonstans.

Det jag försöker komma till är att folk som bor här är väldigt duktiga
på att klanka ner på Ronneby, när det egentligen är de själva som borde
kolla sig i speglen och ändra på sig.
Det är trots allt vi som bor här, som gör staden till vad den är.

Har gnällt för att jag har varit så trött.
För att jag inte vill pendla.
För att jag haft lite besök.
För att jag inte kan plugga.
Och listan kan göras lång.

Men man kanske ska vara tacksam ändå, för jag har det bra.
Riktigt bra.

Såg precis ett program som hette Flytta hemifrån..
När jag såg det, kände jag direkt att, fan vad bra jag är.
Haha, låter helskumt, men jag är riktigt stolt över mig själv
att jag ändå har klarat av alla vardagssakerna så bra som jag gjort.
Det var en tjej som brukade hänga på stureplan som flyttade.
Hon var stolt för att hon köpt en soffa på blocket.
Senare sa hon att hon fick den av sin pappa.
Jag är glad att jag inte blivit så bortskämd, jag har köpt mina
möbler själv, vissa hade jag sen innan, men det nya.
Hon sa också att hon ibland köpte nya kläder istället för att tvätta.
Eh, ja.. Precis så gör jag också.
Att flytta tillbaka till ronneby såg jag som ett misslyckande.
Men det är långt därifrån. Jag flyttar inte hem för att jag inte klarade
av det, jag flyttar hem för att jag inte har något social liv här.
Jag menar, hade all min släkt och mina vänner varit i kristianstad,
eller det hade faktiskt räckt med EN ENDA PERSON, så hade jag bott kvar.
Trots att jag fortfarande velar om hur jag ska göra, så har jag
i alla fall lärt mig hur man klarar sig helt ensam.
Creds till mig!

Idag är jag särskilt irriterad på två saker(än så länge):

1. Tv6 och Tv4 fungerar endast vissa tider hos mig. Mellan 10 och 19
så är det helt svart, sedan börjar allt fungera igen.
Väldigt underligt, och jobbigt, faktiskt..

2. Gjorde min första engelska läxa igår. Gick bra, om man bortser
från grammatiken, vilket ugjorde ca 5 sidor..
Jag har aldrig lärt mig svenskagrammatik, tack mina fina lärare,
så hur ska jag fatta vad allt betyder på engelska?

Det blir att tröstäta lite frukost nu..

Just det:

3. Folk som i skolan, när de ska räcka upp handen, räcker upp pennan istället.
Varför?! Är de för lata för att räcka upp handen eller? Ser så himla löjligt ut..

Börjar gå mig själv på nerverna nu med mitt velande hela tiden.
just nu handlar det om lägenheten, om jag ska säga upp den eller inte.
Jag vill så gärna trivas i Kristianstad!
På sätt och vis gör jag ju det, staden i sig är jättemysig och jag har ändå
rätt nära till allt. En liten storstad ungefär.
Men när man inte funkar med folket som bor där så blir det rätt trist.
Visst, det finns några få som jag kan umgås med, men att hänga
på dem som en svans hela tiden vill jag inte heller göra.
Det är svårt när många i min klass pendlar, då har man ingen tid
att umgås utanför skolan heller.
Att det finns en liten åldersskillnad gör det också lite svårare, man är inte
riktigt på samma nivå.
Det känns bara som att jag ger upp?! Vet varken ut eller in just nu.
Har visserligen snackat om att flytta hit till hösten igen, fast inte själv.
Och på sommaren hade jag säkert spenderat största tiden i Ronneby.
Säger jag upp lägenheten nu så flyttar jag i maj.
Det känns inte som att det blir någon större skillnad hur jag gör, mer än
att jag sparar några tusenlappar(8!!!) på att säga upp den nu..

Jag känner för att gå i ide tills min utbildning är slut.
Låter bra..

Beställde nyss ytterligare böcker, är nu uppe i 1400kr, jättekul.
Att lägga dem pengarna på annat vill jag ju verkligen inte göra(!!!)..

Har kommit fram till att man har alldeles för mycket ansvar när man är 19.
Eller i alla fall jag. För innerst inne är jag fortfarande 14.
Jag känner mig som 14, jag beter mig som 14 och ser nog ut som 14 dessutom.
Och jag ska förväntas ta viktiga beslut som påverkar resten av mitt liv,
och jag ska kunna och veta det här och det här.
Det är inte riktigt vad min fjortonåriga-men-spelar-nittonåriga-hjärna klarar av.
Men jag får väl se det positivt(för det finns ALLTID något positivt):

Jag åker på barnbiljett resten av mitt liv, 9kr i hela skåne, lycka!

Det stod på blogg.se:



Väldigt bra att veta faktiskt, för jag har alltid undrat hur
 jag ska gör med min transparenta tröja.
Liksom, ska man vara naken under eller är det lite too much?
Men nu vet jag, det ska man inte.
Man ska minst ha en bh.

Har lite problem här känner jag.

1. Vad ska man ta med sig när man ska packa
för 3 veckor?

2. Vad ska jag göra med min post? Kanske kommer
något überviktigt!

3. Varför låter über så töntigt?

4. hur ska jag kunna fortsätta på min uppgift?
Har fastnat totalt.

5. Vad är meningen med livet?

Jag har absolut inget emot att komma hem så ofta som jag gör.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är folk inget vidare sociala här.
Min plånbok däremot, har något emot mina ständiga tågresor fram och tillbaka.
Det är inte jättedyrt, men skulle inte påstå att det är särskilt billigt heller.
Så när folk(vänner, mamma, pappa o.s.v) frågar om jag inte kan komma hem
så säger jag motvilligt nej. Jag har inte råd med det varje helg, tyvärr.
När jag sedan tänkt på det ett tag så slog det mig.
Ingen mer än Andreas(puss) har hälsat på mig sedan jag flyttat ner hit.
I alla fall ingen från Ronneby. Inte ens mina föräldrar!
Kan det också vara en orsak till att jag mår dåligt av att vara här?
För det känns som att alla relationer jag har försvinner alltmer.
Men är det verkligen bara upp till mig att hålla kontakten?
Jag tycker inte det. Jag borde kanske mer bjuda in folk,
men är alltid ledig i princip, därför är jag alltid positiv mot att få gäster, haha.
Och det har jag även sagt till alla.
Men ja, det var bara lite tankar som behövde komma ut.
Blir en tripp till storstaden på tisdag iaf, för att fira mammsen.
Allt för att undvika plugga till tentan på fredagen därefter..

Nu blir det antagligen ännu en natt utan sömn. Dööö....

Finns kanske en anledning till varför ingen hälsar på förresten.
He-he..

Jaha. Snart har jag bott här i tre månader. Och gått i skolan en termin.
Det har gått riktigt fort, samtidigt som det tagit en evighet.
Jag trivs bra i skolan, det funkar bra(eller, vi får se efter tentan imorgon)
och jag har inga större svårigheter med skolarbetet.
Mer än den vanliga latheten vill säga.
Men jag har faktiskt tröttnat på att bo här.
Jag vill verkligen vilja bo här, vet inte om det funkar mer bara.
Alla här är så fruktansvärt osociala. Har hört från flera att just Kristianstadborna
är väldigt speciella när det gäller nya människor.
De har väldigt svårt att släppa in nya i sina redan bildade "gäng".
Det stämmer såklart inte med alla, men jag kan inte påstå att jag
upplevt motsatsen direkt.
Och därför pallar jag inte bo här. Visst, jag älskar att vara själv.
Men inte dygnet runt i flera veckor. Blir aningen drygt tillslut.
Finns en person som jag umgås med här, har vart jätteskönt.
Samtidigt vill jag inte hänga efter henne hela tiden, då tröttnar man ju.
Känns som jag är en quitter om jag flyttar till Ronneby igen.
Kanske jag är. Men just nu mår jag inte socialt bra, haha.
Till och med mamma har märkt det på mig, över telefon.
Då är det illa. Vi får se, flyttar jag så blir det inte förrän till sommaren, då har jag
i alla fall gett det ett år. Lärt mig hur man bor själv är alltid en bra erfarenhet!
Jag vet att jag klarar av det och allt som hör därtill. Räkningar, tvätt, matlagning o.s.v.
Och vem vet, jag kanske ändrar mig. Mycket kan hända på ett halvår.

Jag verkligen hatar när jag börjar fundera.
Och alltid när jag är ensam.
Då har jag ingen som kan säga emot mina konstiga
funderingar. Eller uppmuntra dem.
När jag väl försöker förklara det för någon
så kommer det ut helt fel.
Allt låter så mycket bättre i mitt huvud.
Även de dåliga idéerna.
Nej, får försöka sluta tänka och läsa mina böcker istället.
För läser man dem behöver man verkligen inte tänka.
nejnej, inte alls..

Andreas sa häromdagen att jag i min förra blogg
 kunde skriva saker som ingen förstod.
Saker som man kanske trodde handlade om
något speciellt, som jag inte vågade säga.
Kan förklara redan nu, att så är inte fallet med
kommande inlägg. Jag behöver bara skriva av mig.
Vad jag skriver om vet jag knappt själv.

Men jag vet inte. Det känns bara som att det är så mycket nu.
Att allt händer på en gång. Jag känner mig sjukt stressad och förvirrad.
Fast jag har inte riktigt fattat varför. Okej, tentor och prov är väl självklara.
Men det är mer än så. Kan dock inte sätta fingret på just vad det är.
Alla beslut man ska ta, så vuxet man ska agera. Trots att jag känner mig som ett barn.
Nej, att gå i ide hade vart skönt. Att bara ligga och sova i ett halvår sådär
hade passat mig perfekt just nu. Fast det kan man inte, tyvärr.

Jaha, då var skolan slut för idag. En timme bara.
Och imorgon blir det ungefär samma sak. Jag klagar inte!

Men nu till min ursprungliga tanke till detta inlägg.
tonåringar. Jag vet inte om jag fortfarande räknas in
i den kategorin, kanske jag gör.
Det är dock stor skillnad på att vara 19 och att gå på högstadiet.
Jag skrev innan jag började praktisera att det kändes som att jag skulle
bli en elev. Så var inte fallet, inte bland ungdomarna iallafall.
Man märkte direkt att de såg mig som vuxen. Just bara för att jag
var lärarkandidat. Vilket jag tyckte var skönt.
Såg de mig däremot i korridoren utan min handledare var det många
som misstog mig som elev. Inte lätt att vara 1.63 lång :(
Lärarna pratar om antikrundan och böcker från 1800-talet.
Där känner jag mig som ett litet oförstående barn, vilket de nog ser
mig som också. Fast det kan man säga att jag är. Jag vet egentligen ingenting.
Synd om mig, haha..

Mest synd är det om det underliga fenomenet tonåring.
Varför går man runt med byxorna nedstoppade i stumporna? VARFÖR?!
Det är inte snyggt någonstans. Och alla klär sig likadant. Det är måste vara
himla tråkigt. Att inte kunna få vara sig själv.
Jag påstår inte att jag är världens unikaste person, men jag följer inte mode
och trender slaviskt, som vissa andra.
Hade kunnat skriva 3455 sidor till, men det orkar jag inte just nu.