theresese

Har kommit på mig själv med att göra en riktigt jobbig grej.
Vet inte om andra uppfattar den som jobbig, men skulle chansa på det.
Det händer när jag träffar nya människor, oftast när man är ute på galej.
Den här nya personen säger något jättekul, men som egentligen är jättetråkigt,
och jag börjar gapskratta. Alltså, jag skrattar tills jag inte kan andas mer.
Varför? Jag vet inte.
Det var ju inte roligt. Men jag vill inte att personen ska känna sig dum.
Detta leder till flera dåliga skämt som personen i fråga tror är askalas och jag får
inte sluta skratta. Det hade ju verkat konstigt.
Det blir en ond cirkel.

Ibland blir det så konstigt att jag svarar på frågor med ett fniss.
- Känner du henne eller?
- Hihi!

Där handlar det ju bara om osäkerhet och att jag kanske känner mig lite obekväm.
I vilket fall så använder jag skratt på helt fel sätt. Jag utnyttjar skrattet.
Jag är en skrattslampa!